På Linneahuset arbetar vi nu med filmtrick. Barnen tycker det är väldigt roligt att “trolla”. Samtidigt blir det för många en aha upplevelse när de förstår att tex. Ronja Rövardotter INTE hoppar över klippan i borgen. Den kritiska granskningen har redan startat ! Bra. Vi har även kommit igång med den egna filmen Rollerna är valda (och omvalda igen) Det försiktiga barnet visade sig bli väldigt talför framför kameran. Härligt att se.Fortsättning följer……

storyboarden har varit ett jätte bra redskap för att både jag och barnen ska minnas hur storyn var, vilka personer var med, hur slutar den. den är också ett bra redskap när man ska minnas tillbaka vad vi gjort sist. viklen rekvisita behöver vi o.s.v. när man har storyboarden klar käns det som att jag har koll på läget.

ak på signes

Efter att ha påbörjat arbete kring en kortfilm tillsammans med vår förskoleklass så har jag bara positiva erfarenheter. Barnen tycker det är jättekul och själv blir man väldigt inspirerad. Det är skitkul med film. En sak att tänka på är att det är väldigt tidsödande och vi är nog bara halvvägs om ens det.

//Staffan

Ja då var vi igång då. Det är jätte kul, och spännande!

Barnen är lyriska varje gång vi ska titta på det vi filmat.

Storyn är klar, fast det känns som att det kommer att ta mycket tid med redigeringen.

Anette Li, Munksunds förskoleklass

Tänk vad man kan göra med en filmkamera och några nyfikna barn. Att skapa en film är otroligt roligt och spännande. Fantastiskt vad filmen “växer” med berättarröster, musik, ljud och övergångar. Mycket lärorikt.

Ingela

11/2 2009

Lisa och Stina:

De använder videokameran på samma sätt som den vanliga kameran. De går runt och ”tittar” på en sak i taget. Filmar fotografierna i hallen ett och ett. Lisa filmar endast en kort stund och tröttnar sedan.

Olle (som har testat kameran tidigare):

Jag börjar även denna gång med att filma själv. Olle sjunger en egenpåhittad sång. Denna gång får Olle använda den utvikbara monitorn. Han har lite svårt att få objektet han ska filma med på kamerabilden, eftersom han hela tiden försöker sätta det direkt under monitorn. Han undersöker kameran väldigt noga.

Filmar golvet länge och kollar på hur det blir. Jag säger ingenting utan låter honom undersöka. Jag fotar lite under tiden. Han vill titta i kamerans öga och när han för kameran runt, får han syn på mig och säger. Jag ser dig. Flera dig. Jag frågar om han kan blunda med ena ögat så kanske det blir lättare att se.

Efteråt tittar vi på det som filmats, han vill gärna se det som jag spelat in på honom själv flera gånger. Han provar att spola fram och tillbaka.

Anette, Hemmingsmarks förskola

6/2 2009

Idag har sex barn testat videokameran för första gången. Jag började med att berätta att vi lånat en videokamera och frågade om jag fick filma när de dansade. OK! När jag började filma ser man att barnen är lite tveksamma och inte riktigt vågar dansa, men de kom igång mer och mer (de dansade redan innan jag kom med videokameran).

När låten var klar frågade barnen direkt om de fick se. Det var svårt för alla att se i den lilla, lilla monitorn. Men vi försökte. (Vi har ingen TV och det är mycket tveksamt att vi kommer att skaffa någon!) Det blev lite fnissigt när de såg sig själva och varandra. Medan vi tittade kom Lotta fram till mig och viskade: Fröken, får jag filma?

När alla sett klart satte vi oss tillsammans och jag frågade lite om hur det kändes att bli filmad, hur det var att se sig själv. Bra, tyckte alla. Det var roligt, sa en pojke. Jag visade att videokameran har ett öga, som kameran. Jag valde att inte använda den utvikbara monitorn, i alla fall den här gången, av den anledningen att jag ville att barnen skulle ha fokus på en sak. Om man har skärmen ute så ser man själv mycket mer än vad videokameran ”ser”. Men det kanske också går bra, vi får testa på olika sätt.

Alla fick prova att titta via ”ögat” och jag frågade dem vad man ser. Jag ser dig. Hej, jag ser dig Sara, sa Olle.

Lotta började med att filma och det enda jag visade henne var hur man slår igång den och var man trycker för att spela in. De övriga valde en ny låt att dansa till.

Efter ett tag ville hon inte filma mer, så Kajsa tog över. När hon filmade upptäckte jag att det var lätt att komma åt knapparna för zoomen och även att ställa kameran i visningsläge. Hon såg helt enkelt ingenting genom ”ögat” längre, allt var bara suddigt. Det visade sig att hon kommit åt zoomknappen utan att märka det och när jag skulle fixa till det så petade jag på visningslägesknappen så att inspelningen avbröts. Det blir ju bättre om man använder stativ och inte håller i kameran.

När de dansade upptäckte jag att några barn vände sig om och höll ut rumpan mot kameran. Berättade att man inte ska göra så, att det inte känns trevligt för den som tittar. Föreslog också att den som filmar väljer om objektet ska vara nära eller inte, så att inte den som blir filmad går jätte, jättenära kameran.

Sedan var det Pelles tur att filma. Han ”följde” barnen med videokameran. När Kajsa tittade efteråt så kommenterade hon: Det där är jag. Så där ser jag ut.

Jag är imponerad över hur duktiga barnen är. Fokuserade på uppgiften (och stadig på handen).

Anette, Hemmingsmarks förskola

Nu är jag här på CMit igen! Efter avslutad PIM utbildning sedan tre dagar:) är det dags att på nytt utmana sina egna kunskaper i rörlig bild.Vi har redan gjort en kort film på en minut! Jag ser fram emot att få använda detta verktyg i barngruppen. Tillbaka till förskolan i morgon för att ta in olika ideer av barnen,det känns spännande! Den STORA film premiären blir i slutet av April.Våren kommer nog att rusa iväg…../Ulrika

Idag har vi börjat våran utbildning i rörlig bild. Känns lite spännande eftersom det är ett helt nytt verktyg att andvända i verksamheten tillsammans med barnen. Fortsättning följer…..

Anna ,Anette och Marie från Hemmingsmarksförskola.

Ja då var vi i gång med kursen i rörlig bild.

Vi har letat solen…

Tack och lov så hittade vi den!!!

Kul och spännande att lära sig mer om rörlig bild som verktyg i förskolan

Tack för idag!

Ingela